Hur kan kolden branna mig sa svart
att hettan liknar glod
Hur kan vinden pina mig sa hart
Den viskar om min dod
Vemod tynger varje steg jag tar
Jag fumlar blott tafatt
Jag ger vad liten gnista jag har kvar
Till grym subarktisk natt
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett ode, fruset land
Jag ser och ber for min sjal
Jag fann Qaqortoqs is och sno
Jag tog farval jag sade adjo
Jag ler, jag fryser ihjal
Sa stilla, sa maktig sa obeveklig
Den tystnad som jag langsamt drunknar i
En katting, ett fangsel av iskristaller
Nar natten ar over ar jag fri
Vilsen i det frusna vita hav
Som ingen baring har
Min viloplats skall aven bli min grav
Evigt blir jag kvar
Jag foljer blott var allfaders kompass
och odets lumpna giv
Forlikad med mitt odes tunga lass
Emot mitt efterliv
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett ode, fruset land
Jag ser och ber for min sjal
Jag fann Qaqortoqs is och sno
Jag tog farval jag sade adjo
Jag ler, jag fryser ihjal
Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen
Ditt anlete skanker mig ro och trost
Jag skadar i fjarran de varma husen
De skanker mig frojd i mitt trotta brost
I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett ode, fruset land
Jag ser och ber for min sjal
Jag fann Qaqortoqs is och sno
Jag tog farval jag sade adjo
Jag ler, jag fryser ihjal
I gryningsljuset brinner dod
Likt fruset blod ar himlen rod
Den ler men vill inget val
Min tid ar ute, allt forbi
om ogonblick ar anden fri
Jag ger mitt sista farval
Den maktiga, kalla lavinen rasar
obandig, likt varflodens vilda fall
Forlikning tar platsen fran skrack och fasa
Ej ensam, ej sorgsen, ej langre kall